En fisketur på Satis 2013-08-07
Tillbaka

Så var det äntligen dags att fara upp till Satis för att fiska och förhoppningsvis upprepa fjolårets storfiske. Jag och kusin Henrik lastade bilen tidigt en måndag morgon med alla fiskegrejer och det bar iväg mot fjällvärden fulla av förhoppningar, väl framme så upprättade vi lägret och drog iväg ut på sjön för att fiska.

          

Vi knallade på och vi fick väl någon liten kanadaröding men ingen större fisk ville visa sig. Vädret varierade mellan strålande solsken och stiltje till krafig vind med åska och regn, det enda vädrets makter inte bjöd på var snö. Vi passade på att laga lite mat i båten för att hålla värmen men även för att ha något att göra mellan de glesa nappen.

Plötsligt så började Henriks ena rulle att skrika, han greppade hastigt spöet och lyfte upp det ur spöhållaren, det är bottennapp konstaterade han ganska hastigt. Jag frågade om vi skall veva upp de andra spöna för att göra en sväng tillbaka för att lossa hans drag från botten. Nä vänta nu skrek han, det rycker ganska kraftigt, jag tittade upp på hans spötopp och såg att detta var något väldigt stort när plötsligt allt tystnade. Spöet raknade och Henrik sa besviket
-NÄ den lossnade   "fast med andra ord".

Besvikelsen spreds sig i båten men var bara att fortsätta fiska. Vi fick några små fiskar under dagen som vi släppte tillbaka, men det blev inget lika stort som Henriks. Det blev sena kvällen innan vi for tillbaka till lägret, där lagade vi oss en riktigt god middag och njöt i fulla drag.

Nästa dag steg vi upp tidigt, åt frukost och sedan bar det iväg ut på sjön för att fånga den där stora. Fisket blev som dagen innan, några kanadarödingar och en öring kom i båten på hela dagen men den där stora som vi ville ha nappade inte.

Sista dagen hade vi bestämt att vi fiskar i några timmar innan vi bryter lägret och åker hemmåt. Henrik skulle förbereda jobbet till torsdagen. Vädret var lite småruggigt och det regnade lite lätt så motivationen var kanske inte så där på topp. Henrik fick agera skeppare denna dag och han styrde kosan mot ett ställe där vi dagen innan sett ganska mycket fisk på ekolodet. Helt plötsligt utan att vi sett något på ekolodet så sprättade det till i mitt ena spö och det började skrika i rullen. Hastig lyfte jag spöet och vis av erfarenheten från måndagen när Henrik tappat sin storfisk gjorde jag ett rejält mothugg. Nu kände jag att detta inte var någon småfisk liknande det vi fått tidigare under gårdagen, detta var stumt och tungt.

Att veva in fisken var till en början inte att tänka på, den tog ingen lina men gav heller inte efter på något vis. Jag sa åt Henrik att veva in övriga spön så att vi slipper lintrassel. När sista spöet skulle plockas upp blev det så att vi korsade linorna och det oundvikliga skedde. Lintrassel, pulsen den steg och det där lungnet jag tidigare haft for all världens väg.

Henrik lyckades att veva in linan och reda ut lintrasslet på ett väldig fint sätt och kampen kunde fortsätta. Efter ett tag fick jag in fisken invid båten och kunde konstatera att detta var en Kanadaröding av klass. Nu skulle den bara in i håven också. Henrik sa gång på gång att detta går inte, men jag sa åt honom att bara hålla håven bakom fisken så backar jag in den. Till slut så kom då fisken in i håven och Henrik började lyfta, men skrek att jag orkar inte hjälp till.

Ja resultatet ser ni på bilden nedanför. En lycklig fiskare med en inte allt för liten Kanadröding. :-)

     

Den vägde 5,7 kg.     Tillbaka