Saivisfestivalen i Lillsaivis.



En samisk offerplats, en gigantisk myrstack och tre jubilarer stod i fokus under Lillsaivisfestivalen den 7 augusti 2010. Unna Saiva är en gammal samisk offerplats där över 600 föremål grävdes fram i början av 1900-talet. Ungefär hundra år senare, hösten 2009, fick byn förnyad uppmärksamhet tack vare upptäckten av Nordens högsta myrstack. I sommar arrangerades en festival i byn för att samla släkten och fira några som fyller jämt. Dessutom presenterades nyfunna fornminnen för Kjell-Åke Aronsson, chef för det samiska museet i Jokkmokk. Det finns en gammal samisk offerplats vid Lillsaivissjön strax söder om Norra polcirkeln. Offerstenarna finns kvar, men föremålen är flyttade till Historiska museet i Stockholm. Kjell-Åke Aronsson från Ajtte, det samiska museet i Jokkmokk, var inbjuden till Lillsaivisfestivalen. Han berättade att offerplatsen övergavs efter att ha varit i bruk i flera hundra år. Arkeologerna har hittat föremål från 800-talet fram till 1300-talet i Unna Saiva. Det var en oerhört rik samling med över 600 föremål, allt från pilspetsar och glaspärlor till en liten våg i silver och mynt från många olika länder. Unna Saiva är samiska och betyder ”lilla heliga sjön”. Den ligger inom Gällivare Skogsameby och var en av skogssamernas heliga sjöar. En sak som är speciell är att alla mynt som hittades i Unna Saiva är genomborrade och har ett hål, eller ett litet hänge. Mynten verkar inte ha använts som betalningsmedel utan som utsmyckning. Man fann till och med litet ulltråd vid utgrävningarna, säger Kjell-Åke Aronsson. Hans föredrag hölls i ett gammalt militärförråd som finns i byn och lockade många åhörare. De som inte har besökt offerplatsen uppmanades att ro över sjön till offerstenarna.
Guidade visningar av myrstacken Lillsaivis är numera inte bara känd för offerplatsen, utan också för den stora myrstacken som förra året fick mycket uppmärksamhet efter att en norsk professor som är ”myrexpert” besökte byn. Den dokumenterade höjden är 2,79 meter, vilket gör stacken till den högsta i Norden och kanske i hela norra Europa. Sören Andersson som upptäckte myrstacken hade guidade visningar av myrstacken den 6 och 7 augusti. Närmare hundra personer passade på att besöka stacken, som är mellan 250 och 300 år gammal. Man måste gå över en myr för att komma fram, så arrangörerna hade en kärra med ”lånestövlar” till alla gäster. Massmediernas intresse för myrstacken var stort förra året och Sören Andersson svarade på åtskilliga frågor från tv och tidningar. Men när Lotta Bromé från Sveriges Radio ringde och ville göra en direktsänd intervju tackade han nej. Han ville inte prata i radio. Efter diverse samtal och en hel del övertalning gick han med på att medverka. Och direkt efter radioprogrammet ringde hans 93-åriga syster som bor i Älvsjö utanför Stockholm och gratulerade – hon hade inte hört talas om myrstacken förrän hon hörde sin lillebror i radion.
Tre jubilarer och 50-talsmusik Sören Andersson har fyllt 80 år i maj och var en av jubilarerna som firades under festivalen. Han är gift med Eva-Britt, en av döttrarna i den stora Öhmanssläkten i Lillsaivis som fyller nästan alla hus i byn. Anna och Edvard Öhman hette paret som fick tretton barn. Barnen är nu mellan 57 och 77 år. Tolv av dessa tretton syskon hade möjlighet att delta i festivalfirandet tillsammans med ett hundratal barn, barnbarn och andra släktingar som vanligtvis är spridda över hela Sverige. Den andra jubilaren som hyllades under festivalen var Bertha Andersson. Hon fyller 75 år den 24 augusti, är äldsta dotter i familjen Öhman och gift med Sören Anderssons lillebror Erland. Det var hennes tre barn som arrangerade festivalen – Anders, Mats och Kerstin Andersson. Den tredje jubilaren var Berit Nordström som har fyllt 70 år tidigare i år. Berit är nummer fem i Öhmans syskonskara. Hon flyttade till Örnsköldsvik redan i unga år, men besökte festivalen tillsammans med make, två döttrar och tre barnbarn. Anna och Edvard fick 35 barnbarn. Majoriteten av dem var på plats och åldersspannet är stort, med 54-åringarna Elisabeth Carlsson (Per-Evert Öhmans dotter) och Anders Andersson (son till Bertha Andersson, född Öhman) som de två äldsta och Henrik Öhman (Jan Öhmans son) som yngsta kusin på 25 år. Bland barnbarnen fanns ytterligare två jubilarer, tvillingarna Kenneth och Karina som fyller 50 år i år (barn till Birgit Söderlund, född Öhman). På dagen underhöll den före detta NSD-medarbetaren Bosse Johansson med historier om byarna och människorna längs Edeforsvägen, däribland Lillsaivis. Han berättelser från boken ”Dit vägarna bär” varvades med dragspelsmusik av Börje Eriksson från Flakaberg, även han en släkting till Öhmans. Börje Eriksson är kusin till Anna Öhman. På kvällen uppträdde Doktor Krall, ett rock'n roll-band som spelar 50-talsmusik. Deras hemmapublik finns i Stockholm, men de uppträder gärna i Norrland. De uppträdde under motorveckan i Lycksele förra sommaren tillsammans med Rock-Ragge och hade över fyratusen personer i publiken. Två av bandmedlemmarna har anknytning till Saivistrakten. Kapellmästaren Kalle Krall är gift med en Kerstin från Lillsaivis och basisten, Magnus Bernholtz, är gift med en Birgitta som har avlägsna släktingar i Storsaivis.
Kvarnudden – nyfunnet fornminne Bengt Öhman, en av sönerna i Öhmanfamiljen, har i sina vandringar i skogarna runt Lillsaivis funnit en plats som ser ut som en gammal bosättning, en stor ringformation av jord. Platsen ligger på Kvarnudden, cirka två kilometer från byn. Bengt Öhman erbjöd sig att visa platsen för Kjell-Åke Aronsson från Ajtte när han hade hållit sina föredrag den 7 augusti. Det här är mycket gammalt, kanske tvåtusen år, sa Kjell-Åke Aronsson. Han använde en jordprovstagare för att bland annat leta efter aska. Han fann visserligen ingen aska, men jordprovet visade att under det första lagret torv fanns jord, som låg på ett äldre lager torv. Det betyder att någon har placerat jorden på detta sätt för länge sedan. Kjell-Åke Aronsson hade tre teorier om vad platsen kan ha använts till: Det kan ha varit en boplats, men då borde vi ha hittat aska. Det kan också ha varit ett förvaringsutrymme, men det är egentligen för stort. Eller så kan det vara en gravplats. Jag upptäckte platsen för tre, fyra år sedan, säger Bengt Öhman. Det var roligt att visa Kvarnbacken för Kjell-Åke Aronsson som har sakkunskap om gamla bosättningar. Han visade stort intresse och tog mycket bilder.